Jan-Erik Nowacki var nere i Nüremberg och återknöt förbindelsen med IFIA, den internationella uppfinannareföreningen, som SUF var med att grundade 1968. Tyvärr har vår medverkan, av främst ekonomiska skäl, uteblivit några år. Det var Cenneth Lindkvist som var Sveriges siste representant där.  Nu ska vi vara med igen tyckte styrelsen och skickade ordföranden, till Nüremberg där IFIA hade ett möte.

Han blev först välkomnad av ordföranden i IFIA Alireza Rastegar och minglade sen runt med de internationella representanter som vågat trotsa Covidviruset. Naturligtvis höll han också ett inlägg som ni kan läsa mer om nedan – men som blev artigt emottaget.

Sen gavs även tillfälle att gå på innovationsmässan några trappor ned. Där fanns en hel del att hämta. 

En maskin som med ultraljud och 8000 bar? tryckte ihop metallföremål, så att porer och sprickor försvann tex. Tyska Finnupp hade också redovisning på innovationsmässan i bottenvåningen.
Mycket trevligt 😊

Litet inlägg av Jan-Erik på IFIA 21-11-05 – översatt till artikelform:

Resultatet av Forskning och Utveckling (FoU) – blir vi verkligen smartare?

Ett ofta framfört mål för forskning och utveckling är att vi också ska bli smartare. Varje arbetstimme och varje krona skall därigenom förränta sig bättre. Vår BNP skapas därför enligt OECD av tre delar:

BNP = Arbete + Kapital + Smarthet

Smartheten har t.o.m. fått ett tjusigare namn, nämligen MFP (Multi Factor Productivity). Smartheten beror huvudsakligen på hur vi får fram innovationer, ofta ur FoU. Enligt den nuvarande stuprörspoli­tiken, som kallas ”Triple Helix”, uppkommer alla nya idéer och därmed innovationer på universiteten. Storföretagen bestämmer vad man skall forska på och staten betalar kalaset. Universitet, Storföretag och Stat utgör själva ”Tripeln”. De fristående uppfinnarna utdefinieras, eftersom de inte passar in i stuprören – oliktänkare helt enkelt. Stödet till dem har därför dragits in.

Hur har det då gått med ”Triple Helix” filosofin? I diagrammet nedan visas hur mycket OECD-länderna satsat i FoU (på x-axeln) och hur mycket smartare de blivit på (y-axeln). Verkningsgraden verkar inte vara så stor på detta sätt sett…

Som synes får Sverige ut ungefär 10 % av varje satsad krona på FoU. Man kan fråga sig vart FoU medlen går till i ”Triple Helix”-länderna; administration?, byråkrati?, korruption?. Det enda land som verkar få ut någon smarthet (MFP) i samma storleksordning som satsningen – är Sydkorea. Det landets FoU-politik vore verkligen värt en undersökning! Måste man ha kniven på strupen för att bli smartare?

En annan fråga berör kanske mer psykologisk drivkraft. En uppfinnare drivs nog, åtminstone till en början, av en önskan att ta fram någonting som inte finns. En forskare drivs, på motsvarande sätt, av att undersöka någonting som finns. En företagare, entreprenör, innovatör eller god affärsman, drivs oftast av lusten att nå marknaden och tjäna pengar. I sällsynt lyckliga fall, är uppfinnaren, forskaren och affärsmannen från början förenade i samma kropp. Men med utbildning, påtryckningar och olika styrmedel kan man dock få den typiske forskaren eller den typiske uppfinnaren att, ofta motvilligt, försöka bli affärsman, bilda aktiebolag, sköta bokföring och göra reklam. Detta blir sällan lika bra som när den borne affärsmannen, som gillar det, gör det. Man skulle ju också kunna försöka tvärtom – att utbilda affärsmannen till forskare eller uppfinnare. Jag känner dock inte till något exempel på att det lyckats. 

I Sverige förhåller sig förhållandena mellan forskare, fristående uppfinnare ungefär som på figuren nedan – som omfattar hela folket (10 miljoner). 

Om man kräver av uppfinnare och forskare, att de samtidigt skall ha intresse av att vara affärsmän, så reduceras sannolikt antalet innovationer, som når marknaden, med över 90 %, jämfört med om man lät entreprenörer ta hand om hela marknadsdelen. Problemet är dock entrepre­nören måste ge något tillbaka till uppfinnaren eller forskaren för framtiden. Detta skall nu garanteras av ett ganska havererat patent­system. I ett av sina mer upprörda ögonblick menade redan Nobel att ”Patent var en skatt på uppfinnare för att gynna parasiter”.

 Upphovsrätten garanteras 70 år efter skaparens död för musik, böcker och konstverk.  Patent gäller däremot bara i 20 år efter patentets inlämnande, förutsatt att uppfinnaren betalar mellan 200 000 och 1,5 miljoner kr. Inget stöd av rättsväsendet kan dock påräknas, ifall någon stjäl patentet. Den frie uppfinnaren förutsätts alltså betala ur egen ficka för sin uppfinning, medan universitetsforskaren får sitt arbete betalt av staten. Med dessa villkor är det ett under att det finns någon fristående uppfinnare kvar. Sist det mättes, stod dock de fria uppfinnarna för hela 45 % av innovationerna som nådde marknaden – ett mirakel. 

Lämna ett svar